Hundar
Hundar har funnit i mitt liv ända sen pappa i början av 70-talet kom hem med en valp, vit med bruna prickar som han hittat och blev förälskad i på en marknad i Bombay. Valpen rymdes i hans handflata och den var nog inte mer än ett par veckor gammal. Vi bodde i Indien då och det var inte så noga med hur gamla valparna var när de togs från mamman.
Han fick heta Pricken (........det namnet fick sen bytas till Pia efter ett veterinär besök, då vi blev upplysta om att det var en liten tjej!!)
Tanken var att vi skulle lämna bort hunden när vi flyttade tillbaka till Sverige. Nu blev det ju inte riktigt så....... istället blev hon nog Sveriges dyraste vägkorsning! Hon fick följa med till Sverige, bli vaccinerad, åka båt, åka flyg och sitta i karantän i 3mån. Men hon hängde med tills hon var 14år så vi fick valuta för pengarna.
A och jag ville också ha hund, vi ville ha en lite behändig långhårig dvärgtaxtik. Vi åkte till Kenneln ........och kom hem med en normalstor långhårig hane!! Och hur behändig är en tax .............hur tänkte vi då!!
Hans kennelnamn var Björkdalens Antonio, men om man skulle ropa A -N -T -O -N -I -O så skulle han ju hinna två kvarter bort innan man ropat färdigt, så det fick bli Napoleon, Nappe.
Det var en härlig hund utom när han var i skogen för då skulle han jaga och krypa ner i gryt och göra allt annat än att hänga med oss! Han var inte den mest populära hunden när han käkade upp våra skinkskivor ( strax innan löning dessutom!!) som vi skulle haft till middag heller............
Trots det så fick han bli gammal med oss men när han var 10år var han trött, nästan blind och halvdöv och bet L i foten ,när hon överraskade honom med att rensade soppåsen. Då vågade vi inte lita på honom längre.
Nappe fick en kompis efter några år i form av en schäfertjej från hundskolan i Skellefteå, som vi var fodervärdar åt. Hon hette Alma, men döptes omgående om till Honey som sen ändrades till Fanny (kändes lite fånigt att springa omkring och ropa Honey!)
Henne skulle vi ha till låns i 8mån för att sen skickas tillbaka för testning och träning i norr. Det var fruktansvärt tungt att sätta henne i hundburen , säga hejdå och sen in i flygplanet. Aldrig mer sa vi!
Jag ringde efter en vecka och de var så nöjda med henne, hon var så trevlig och social och lätt att ha att göra med.
Ytterligare en vecka senare ringde de och undrade om vi ville ha tillbaka henne, det hade då visat sig att hon inte hade någon "motor" och att hon var skotträdd. De förstod att hon var en underbar familjehund (till motsatts från 3 av hennes bröder som de blivit tvungna att avliva pga att de var aggressiva och en syster som var extremt skygg och hade höftfel!!)
Det var 4 mycket lyckliga människor som mötte henne på flygplatsen som fick tillbaka sin hund någon vecka senare.
Fanny var en riktigt typisk schäfer, hon höll sig alltid i närheten av oss och var familjen utspridd hade hon full sjå att valla oss. Hon blev självutnämnd barnvakt till M som föddes när Fanny var 2år och efter det att han börjat gå, vek hon aldrig från hans sida, där M var där var Fanny!
Hon var den snällaste och klokaste schäfer man kunde ha.
Hon släppte in folk i huset men släppte inte ut dem förrän vi hade sett att de var där även om hon kände personen väl!
Hon skällde aldrig på barn när de kom in på gården,bara på vuxna. L:s tonårskompisar var hon osäker på, då visste hon inte om hon skulle skälla eller inte!
Hon visade sig vara en utbrytardrottning! Hon ville verkligen inte vara utan sin familj.
På hundpensionatet rymde hon genom att klättra upp och över rastgården in till nästa rastgård och över den med och sen ut i friheten. Pensionatägarna fick bygga tak på en rastgård! Och svärfar fick hjälpa till att hitta henne!
Hon lärde sig också öppna dörrar och fönsterhaspar och ta sig ut den vägen! (det finns spår på fönsterkarmarna efter hennes krafsande och bitande fortfarande) Hon behövde ändå vara så lite ensam hemma,jag jobbade natt och var hemma och sov om dagarna eller så var hon med A på hans företag!Ensam ville hon verkligen inte vara!!
Mina föräldrar blev lite förvånade en gång när de kom hem till oss och hunden var ute men ingen var hemma.
Hon var pigg och aldrig sjuk förrän hon i 9års åldern fick ont i ryggen och vi blev tvungna att ta det jobbiga beslutet att ta bort henne. Hon fick så ont när hon gjorde allt som hon älskade tex långpromenader i skogen, vattenkrig och jaga runt med ungarna och då insåg vi att hon inte kunde leva det liv hon ville och trivdes med
.
Det är ett såå tungt beslut att ta men det beslutet övervägs lätt iallafall av alla åren man haft med sin fyfota familjemedlem.
Han fick heta Pricken (........det namnet fick sen bytas till Pia efter ett veterinär besök, då vi blev upplysta om att det var en liten tjej!!)
Tanken var att vi skulle lämna bort hunden när vi flyttade tillbaka till Sverige. Nu blev det ju inte riktigt så....... istället blev hon nog Sveriges dyraste vägkorsning! Hon fick följa med till Sverige, bli vaccinerad, åka båt, åka flyg och sitta i karantän i 3mån. Men hon hängde med tills hon var 14år så vi fick valuta för pengarna.
A och jag ville också ha hund, vi ville ha en lite behändig långhårig dvärgtaxtik. Vi åkte till Kenneln ........och kom hem med en normalstor långhårig hane!! Och hur behändig är en tax .............hur tänkte vi då!!
Hans kennelnamn var Björkdalens Antonio, men om man skulle ropa A -N -T -O -N -I -O så skulle han ju hinna två kvarter bort innan man ropat färdigt, så det fick bli Napoleon, Nappe.
Det var en härlig hund utom när han var i skogen för då skulle han jaga och krypa ner i gryt och göra allt annat än att hänga med oss! Han var inte den mest populära hunden när han käkade upp våra skinkskivor ( strax innan löning dessutom!!) som vi skulle haft till middag heller............
Trots det så fick han bli gammal med oss men när han var 10år var han trött, nästan blind och halvdöv och bet L i foten ,när hon överraskade honom med att rensade soppåsen. Då vågade vi inte lita på honom längre.
Nappe fick en kompis efter några år i form av en schäfertjej från hundskolan i Skellefteå, som vi var fodervärdar åt. Hon hette Alma, men döptes omgående om till Honey som sen ändrades till Fanny (kändes lite fånigt att springa omkring och ropa Honey!)
Henne skulle vi ha till låns i 8mån för att sen skickas tillbaka för testning och träning i norr. Det var fruktansvärt tungt att sätta henne i hundburen , säga hejdå och sen in i flygplanet. Aldrig mer sa vi!
Jag ringde efter en vecka och de var så nöjda med henne, hon var så trevlig och social och lätt att ha att göra med.
Ytterligare en vecka senare ringde de och undrade om vi ville ha tillbaka henne, det hade då visat sig att hon inte hade någon "motor" och att hon var skotträdd. De förstod att hon var en underbar familjehund (till motsatts från 3 av hennes bröder som de blivit tvungna att avliva pga att de var aggressiva och en syster som var extremt skygg och hade höftfel!!)
Det var 4 mycket lyckliga människor som mötte henne på flygplatsen som fick tillbaka sin hund någon vecka senare.
Fanny var en riktigt typisk schäfer, hon höll sig alltid i närheten av oss och var familjen utspridd hade hon full sjå att valla oss. Hon blev självutnämnd barnvakt till M som föddes när Fanny var 2år och efter det att han börjat gå, vek hon aldrig från hans sida, där M var där var Fanny!
Hon var den snällaste och klokaste schäfer man kunde ha.
Hon släppte in folk i huset men släppte inte ut dem förrän vi hade sett att de var där även om hon kände personen väl!
Hon skällde aldrig på barn när de kom in på gården,bara på vuxna. L:s tonårskompisar var hon osäker på, då visste hon inte om hon skulle skälla eller inte!
Hon visade sig vara en utbrytardrottning! Hon ville verkligen inte vara utan sin familj.
På hundpensionatet rymde hon genom att klättra upp och över rastgården in till nästa rastgård och över den med och sen ut i friheten. Pensionatägarna fick bygga tak på en rastgård! Och svärfar fick hjälpa till att hitta henne!
Hon lärde sig också öppna dörrar och fönsterhaspar och ta sig ut den vägen! (det finns spår på fönsterkarmarna efter hennes krafsande och bitande fortfarande) Hon behövde ändå vara så lite ensam hemma,jag jobbade natt och var hemma och sov om dagarna eller så var hon med A på hans företag!Ensam ville hon verkligen inte vara!!
Mina föräldrar blev lite förvånade en gång när de kom hem till oss och hunden var ute men ingen var hemma.
Hon var pigg och aldrig sjuk förrän hon i 9års åldern fick ont i ryggen och vi blev tvungna att ta det jobbiga beslutet att ta bort henne. Hon fick så ont när hon gjorde allt som hon älskade tex långpromenader i skogen, vattenkrig och jaga runt med ungarna och då insåg vi att hon inte kunde leva det liv hon ville och trivdes med
.
Det är ett såå tungt beslut att ta men det beslutet övervägs lätt iallafall av alla åren man haft med sin fyfota familjemedlem.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Saknar verkligen Fanny så sjukt mycket när man läser detta :'(. Började gråta när jag hade läst klart!
Postat av: Markus (M)
Saknar verkligen Fanny så sjukt mycket när man läser detta :'(. Började gråta när jag hade läst klart! Hon var min första och bästa liv! Jag mådde så sjukt dåligt när vi blev tvungna att avliva henne :(.
Trackback
