Internatskola
Nu när m har flyttat till internat tänker jag lite då och då på hur det var när jag bodde på internatskola...........i Indien!!
Men det är ju en väldig skillnad, hon går på gymnasiet, jag gick 4:an till 7:an!
Jag vantrivdes i den indiska skolan och övertalade mina föräldrar att jag skulle få gå på den svenska skolan 150mil bort......... istället..........vilket jag fick..........och då skulle lillebror också med....tyckte han...........så så fick det bli!!
Jag började 4:an och lillebror 1:an.
Det första året var vi väldigt få barn i skolan, 16 stycken tror jag och jag var den enda tjejen som bodde på internatet, det fanns 3 tjejer till som gick i skolan med de bodde inte där.
Jag och de andra tjejerna på skolan min första termin där, en gick i 2:an, jag i 4:an, en i 7:an och 1 gick i åttan.
Jag sitter längst till höger.........om ni inte känner igen mig!!
Såhär ser skolan ut (kryssen har jag kryssat i för att visa mina föräldrar vilka rum jag bott i)
från andra hållet.......uppe från slänten.
Skoldelen rymdes i den här änden av skolan.
Mot ingången
Det var en kristen internatskola som från början var tänkt som en skola enbart för de svenska missionärernas barn, men sen kom "industribarnen" sånna som mig och brorsan och de flesta av våra kompisar.
Berget Perymal är en välkänd profil för oss Kodaifolk!!
Skolan låg i Kodaikanal (allmänt kallad Kodai uttalas kådi)i södra Indien, ca 2000m upp i berget där det var svalare, (lite som svensk sommar året runt, och här kom det minsann regn lite då och då också) och med riklig växlighet av bla mimosaträd och eukalyptus.
På Kodaisjön rodde vi ibland eller så red vi runt den, mest på lördagarna.Då fick alla som ville skjuts ner till byn tillsammans med vuxna. När man sen gick på högstadiet fick man lite större frihet och kunde gå till byn andra dagar också, bara man skrev upp i boken vart man var.
En gatubild.........uppåt gatan
Neråt gatan....
I Kodai fanns (och finns) också en amerikansk skola, men nu tror jag den kallas för Kodaikanal International School. Den låg nere i byn, vår skola låg en 3-5km högre upp (reservation för felaktigheter, jag har inte varit där sedan 1975.............och då var jag ganska liten............så min avståndsbedömning kan vara fel!!)
Att bo på en kristen internatskola 150 mil från sina föräldrar innebär, att man bara kom hem till sina föräldrar 4ggr om året, man hade morgonsamlingar med böner och sång och gick i kyrkan varje söndag.
Man delade oftast rum med en eller två kamrater, men ibland kunde man ha eget rum, som tex när jag var ensam tjej på "boardingen" och killarna fick inte gå in på tjejernas rum och vice versa (även om jag vet att det hände ibland då och då när inga vuxna var i närheten)
Det fanns en husmor som bodde med eleverna på skolan (hon var inte alltid så populär!!) och en husfar (han brukade vara populär!!) som bodde i Settlementet (dvs Swedish Settlement, det blir svengelska när jag skriver av bara farten, det var ju så vi pratade!!!) men som tillbringade de flesta kvällarna på skolan.
Och så var det en hel stab med ayor.....(titta nu är jag där igen, med svengelska!!) som städade och tvättade, en kock (han hette Das),kökspersonal och chaufför och en hushund, Sandy, en tjock men varmt älskad golden labrador.
På kvällarna var man med i någon klubb som leddes av någon av de vuxna på skolan, det kunde vara bakning, golf, teater,frimärken, scouting, indisk dans, fotboll, då valde man en eller flera klubbar och det var kvällsaktiviterna. Fotboll spelades det en hel del och så hade en del elever kanin i en bur på den stora tomten eller så byggdes det kojor i skogen utanför!!
Fanns ingen tv eller data eller tv-spel då inte!!
Och på fredagarna var det ibland dans i "sittingroom" (eller så var det i hemlighet sanning och konka eller ryska posten, då fick inga vuxna vara med!!)
Vi dansade "snowball", vilket innebar att ett par började dansa en låt sen bjöd de upp varsin ny danspartner osv, till slut dansade alla
Sammanhållningen var egentligen otrolig, dansen fick alla från mellanstadiet vara med på och när vi sparkade burken var alla från 7-16 år med och lekte och hade kul. Men som sagt vi var få elever, som mest under min tid var vi 26 tror jag.........(som sagt det var länge sen)
Hela skolan samlade på samma bild, högstadiet högst upp och lågstadiet längst ner (jag sitter i mitten med huvudet på sne........men nära första kärleken, som sitter rakt ovanför mig!!) Lillebror sitter längst ner, tvåa från höger.
Det fanns 3 klassrum, lågstadiet hade ett rum, mellanstadiet hade ett rum och högstadiet hade ett och så varsin lärare och så fanns det ett litet skolbibliotek. Som mest var vi 4 i klassen, men det vanligaste var nog att man var två i klassen.
Ett par gånger om året åkte vi på skolresa ner till "slätten", elever, lärare, husmor och /eller husfar,då brukade vi åka i ett par bussar till havet någonstans och titta på sevärdheter och kulturella saker och bada i havet, det var alltid en höjdare, även om bussresorna var långa och varma och med många stopp för reparationer, pukteringar och/ eller mat och dryckes pauser.
Vi bodde på hotell någon gång eller på en balkong eller på en altan, det var lite olika, men hotell hände nog bara någon enstaka gång ( vi sov oftast på golvet i prydliga rader, killarna på ena sidan och tjejerna på andra!!)
Och tog gruppfoton förståss, här är vi i Pondicherry och framtidstaden"Auroville". (fast jag har då inte sett några så konstiga hus och områden ännu!! Men det är klart, de sa ju att det skulle vara så om 50 år, och då är det ju tio år........eller nåt kvar tills dess........)
Jag sitter längst ner i mitten och dinglar med benen (bredvid första kärleken förståss!!) Lillebror sitter i mitten av de tre längst till vänster.
Mandapam, Madurai och Tranquebar var andra orter vi besökte.
På lördagsförmiddagen fick man sin veckopeng och så gick det skjuts ner till stan för att "shoppa", det blev mest silversmycken, småplock och godis eller så tog man en ridtur eller roddtur.
Vi tyckte också om att gå till fotografen och fotografera oss i olika konstellationer
Det fanns också en "kiosk" ganska nära skolan som man besökte då och då och köpte godis i (bla skumma hemgjorda kolor ,jageriballs, inte en aning om hur de stavas men så hette de iallafall,att man inte blev magsjuk....men det är klart amöba fick ju en del av oss!!)
På helgkvällarna kunde det hittas på något lite extra, som maskerad eller underhållning eller myskväll inne hos husmor (som hade en tvårummare med toa på skolan).
Här är det maskerad......
Jag står med skelettet på ena sidan och.......förståss kärleken på andra!!! Lillebror sitter längst till vänster i andra raden.
Och det var ju samma sak där, alla åldrar deltog och lärare och andra vuxna (det fanns 3 lärare, en till varje "stadie" och dessutom ett tag en lärare i "engelsk konversation" och en engelsk pianolärarinna som kom någon gång i veckan och höll lektion.)
Det fanns också ett par badställen man besökte när det var varma dagar eller vandring, men det var oftast tokkallt i vattnet.......vattnet kom ju från berget..........så de gånger man badade i Kodai är nog lätträknade
Här är en sådan bad och vandringsdag , (jag har inte badat!!).......jag ligger längst bort...... (jodå.......kärleken har jag inom synhåll........ även om han inte sitter bredvid mig) lillebror är närmast kameran.
Så så såg det ut att gå i skola i Kodai, och visst hade man hemlängtan ibland, men det är ingenting jag nu tänker på när jag tänker på Kodaitiden, men visst var man ovänner ibland och visst kände man sig ensam och rädd ibland och visst fick jag arga kommentarer från mina vänner ibland som "anklagade" mig för att ha "lurat dit" dem till skolan (jag startade nästan en trend i Poona, där de flesta av oss industribarn bodde, jag var en av de första som därifrån flyttade till skolan och sen sa jag att jag tyckte att allt var så bra så fler följde efter)
Men brorsan och jag var mest populära på skolan....... ibland............när farmor och farfar skickade stora paket med svenskt godis........salta fiskar, bugg och annat (brorsan sålde till kompisarna och jag bjöd!!)Och så prenumererade de på Kalle Anka och någon tjejtidning åt oss, som kom med jämna mellanrum också, det var uppskattat.'
Men man fick vänner,man fick se mycket(indiska serpentinvägar),upplevde mycket (hörde hur schalalerna lät, det låter som barngråt), man lärde sig mycket (släcka skogsbränder),blev förälskad,man hittade på mycket (ramlade av hästen , slog bort en bit av tand och skrapade upp hela ansiktet som jag höll hemligt för mamma så att hon inte skulle oroa sig), jag blev självständig, jag fick ta ansvar (tex för tåg och flygbiljetter och packningen till lillebror och mig när vi åkte hem på lov, tyvärr fick han fira sin födelsedag en dag försent en gång för jag övertalade husmor att han fyllde den 21 istället för den 20:onde.......vilket visade sig vara fel..........när mamma och pappa ringde och gratulerade.......oops!!!)
Värst var det alldeles klart för mamma och pappa, att släppa iväg en 7-åring och en 10-åring så långt bort!!Och den enda kontakt med oss var via brev, (och postgången i Indien var iallafall inte då så välfungerande) som kom lite då och då, med stora utläggningar på "fjortisspråk" (liksom, fattar, känner inte för............jag vet....jag har läst dem.....hon har sparat dem!!!) av mig och -hur mår ni jag mår bra nu ska jag spela fotboll.......från B. Telefon fanns det visserligen men kopplingarna var synnerligen opålitliga........(fanns inga mobiler, chattar eller sms då inte!! Så har jag ju det bättre, även om m inte har tid att prata med mig från sitt internat så svarar hon i regel på sms iallafall!!)
Mamma pratar ofta om hur hemskt hon tyckte det var varje gång hon lämnade oss och hur mycket hon grät .......när vi........eller dem åkt...... så vi inte skulle behöva se det.
Vid ett tillfälle skulle vi ensamma flyga dit och bo på hotell en natt och sen få vidare transport till skolan, -Kom P så går vi, sa lillebror 8år och tog den älsta killen 15år (som var lite extra brorsa till honom och son till mamma och pappas bästa vänner) i handen och knatade iväg utan att vända sig om...... och jag 11år hade pass, biljetter och pengar i min bruna plats handväskan!!!
Det var förresten en förskräcklig flygresa.........värsta jag varit med om.........det skumpade och for upp och ner flygplanet och P och jag skickade den enda spypåsen vi hade emellan oss medans lillebror studsar och ropar -Nu störtar vi, nu störtar vi!!
När jag vinner den där miljonen.........eller två...... ska jag ta med mig hela min "klan", A ungarna, deras respektive och barnbarn och visa dem "mitt" Indien.
Det är min högsta dröm i livet faktiskt!!
Inte miljonen alltså, utan att ta med dem alla dit!!
Och när jag ändå vinner en miljon så bjuder jag nog med mamma och pappa och brorsan och hans familj också!! För vi brukar ha så trevligt ihop!!
Men det är ju en väldig skillnad, hon går på gymnasiet, jag gick 4:an till 7:an!
Jag vantrivdes i den indiska skolan och övertalade mina föräldrar att jag skulle få gå på den svenska skolan 150mil bort......... istället..........vilket jag fick..........och då skulle lillebror också med....tyckte han...........så så fick det bli!!
Jag började 4:an och lillebror 1:an.
Det första året var vi väldigt få barn i skolan, 16 stycken tror jag och jag var den enda tjejen som bodde på internatet, det fanns 3 tjejer till som gick i skolan med de bodde inte där.
Jag och de andra tjejerna på skolan min första termin där, en gick i 2:an, jag i 4:an, en i 7:an och 1 gick i åttan.
Jag sitter längst till höger.........om ni inte känner igen mig!!
Såhär ser skolan ut (kryssen har jag kryssat i för att visa mina föräldrar vilka rum jag bott i)
från andra hållet.......uppe från slänten.
Skoldelen rymdes i den här änden av skolan.
Mot ingången
Det var en kristen internatskola som från början var tänkt som en skola enbart för de svenska missionärernas barn, men sen kom "industribarnen" sånna som mig och brorsan och de flesta av våra kompisar.
Berget Perymal är en välkänd profil för oss Kodaifolk!!
Skolan låg i Kodaikanal (allmänt kallad Kodai uttalas kådi)i södra Indien, ca 2000m upp i berget där det var svalare, (lite som svensk sommar året runt, och här kom det minsann regn lite då och då också) och med riklig växlighet av bla mimosaträd och eukalyptus.
På Kodaisjön rodde vi ibland eller så red vi runt den, mest på lördagarna.Då fick alla som ville skjuts ner till byn tillsammans med vuxna. När man sen gick på högstadiet fick man lite större frihet och kunde gå till byn andra dagar också, bara man skrev upp i boken vart man var.
En gatubild.........uppåt gatan
Neråt gatan....
I Kodai fanns (och finns) också en amerikansk skola, men nu tror jag den kallas för Kodaikanal International School. Den låg nere i byn, vår skola låg en 3-5km högre upp (reservation för felaktigheter, jag har inte varit där sedan 1975.............och då var jag ganska liten............så min avståndsbedömning kan vara fel!!)
Att bo på en kristen internatskola 150 mil från sina föräldrar innebär, att man bara kom hem till sina föräldrar 4ggr om året, man hade morgonsamlingar med böner och sång och gick i kyrkan varje söndag.
Man delade oftast rum med en eller två kamrater, men ibland kunde man ha eget rum, som tex när jag var ensam tjej på "boardingen" och killarna fick inte gå in på tjejernas rum och vice versa (även om jag vet att det hände ibland då och då när inga vuxna var i närheten)
Det fanns en husmor som bodde med eleverna på skolan (hon var inte alltid så populär!!) och en husfar (han brukade vara populär!!) som bodde i Settlementet (dvs Swedish Settlement, det blir svengelska när jag skriver av bara farten, det var ju så vi pratade!!!) men som tillbringade de flesta kvällarna på skolan.
Och så var det en hel stab med ayor.....(titta nu är jag där igen, med svengelska!!) som städade och tvättade, en kock (han hette Das),kökspersonal och chaufför och en hushund, Sandy, en tjock men varmt älskad golden labrador.
På kvällarna var man med i någon klubb som leddes av någon av de vuxna på skolan, det kunde vara bakning, golf, teater,frimärken, scouting, indisk dans, fotboll, då valde man en eller flera klubbar och det var kvällsaktiviterna. Fotboll spelades det en hel del och så hade en del elever kanin i en bur på den stora tomten eller så byggdes det kojor i skogen utanför!!
Fanns ingen tv eller data eller tv-spel då inte!!
Och på fredagarna var det ibland dans i "sittingroom" (eller så var det i hemlighet sanning och konka eller ryska posten, då fick inga vuxna vara med!!)
Vi dansade "snowball", vilket innebar att ett par började dansa en låt sen bjöd de upp varsin ny danspartner osv, till slut dansade alla
Sammanhållningen var egentligen otrolig, dansen fick alla från mellanstadiet vara med på och när vi sparkade burken var alla från 7-16 år med och lekte och hade kul. Men som sagt vi var få elever, som mest under min tid var vi 26 tror jag.........(som sagt det var länge sen)
Hela skolan samlade på samma bild, högstadiet högst upp och lågstadiet längst ner (jag sitter i mitten med huvudet på sne........men nära första kärleken, som sitter rakt ovanför mig!!) Lillebror sitter längst ner, tvåa från höger.
Det fanns 3 klassrum, lågstadiet hade ett rum, mellanstadiet hade ett rum och högstadiet hade ett och så varsin lärare och så fanns det ett litet skolbibliotek. Som mest var vi 4 i klassen, men det vanligaste var nog att man var två i klassen.
Ett par gånger om året åkte vi på skolresa ner till "slätten", elever, lärare, husmor och /eller husfar,då brukade vi åka i ett par bussar till havet någonstans och titta på sevärdheter och kulturella saker och bada i havet, det var alltid en höjdare, även om bussresorna var långa och varma och med många stopp för reparationer, pukteringar och/ eller mat och dryckes pauser.
Vi bodde på hotell någon gång eller på en balkong eller på en altan, det var lite olika, men hotell hände nog bara någon enstaka gång ( vi sov oftast på golvet i prydliga rader, killarna på ena sidan och tjejerna på andra!!)
Och tog gruppfoton förståss, här är vi i Pondicherry och framtidstaden"Auroville". (fast jag har då inte sett några så konstiga hus och områden ännu!! Men det är klart, de sa ju att det skulle vara så om 50 år, och då är det ju tio år........eller nåt kvar tills dess........)
Jag sitter längst ner i mitten och dinglar med benen (bredvid första kärleken förståss!!) Lillebror sitter i mitten av de tre längst till vänster.
Mandapam, Madurai och Tranquebar var andra orter vi besökte.
På lördagsförmiddagen fick man sin veckopeng och så gick det skjuts ner till stan för att "shoppa", det blev mest silversmycken, småplock och godis eller så tog man en ridtur eller roddtur.
Vi tyckte också om att gå till fotografen och fotografera oss i olika konstellationer
Det fanns också en "kiosk" ganska nära skolan som man besökte då och då och köpte godis i (bla skumma hemgjorda kolor ,jageriballs, inte en aning om hur de stavas men så hette de iallafall,att man inte blev magsjuk....men det är klart amöba fick ju en del av oss!!)
På helgkvällarna kunde det hittas på något lite extra, som maskerad eller underhållning eller myskväll inne hos husmor (som hade en tvårummare med toa på skolan).
Här är det maskerad......
Jag står med skelettet på ena sidan och.......förståss kärleken på andra!!! Lillebror sitter längst till vänster i andra raden.
Och det var ju samma sak där, alla åldrar deltog och lärare och andra vuxna (det fanns 3 lärare, en till varje "stadie" och dessutom ett tag en lärare i "engelsk konversation" och en engelsk pianolärarinna som kom någon gång i veckan och höll lektion.)
Det fanns också ett par badställen man besökte när det var varma dagar eller vandring, men det var oftast tokkallt i vattnet.......vattnet kom ju från berget..........så de gånger man badade i Kodai är nog lätträknade
Här är en sådan bad och vandringsdag , (jag har inte badat!!).......jag ligger längst bort...... (jodå.......kärleken har jag inom synhåll........ även om han inte sitter bredvid mig) lillebror är närmast kameran.
Så så såg det ut att gå i skola i Kodai, och visst hade man hemlängtan ibland, men det är ingenting jag nu tänker på när jag tänker på Kodaitiden, men visst var man ovänner ibland och visst kände man sig ensam och rädd ibland och visst fick jag arga kommentarer från mina vänner ibland som "anklagade" mig för att ha "lurat dit" dem till skolan (jag startade nästan en trend i Poona, där de flesta av oss industribarn bodde, jag var en av de första som därifrån flyttade till skolan och sen sa jag att jag tyckte att allt var så bra så fler följde efter)
Men brorsan och jag var mest populära på skolan....... ibland............när farmor och farfar skickade stora paket med svenskt godis........salta fiskar, bugg och annat (brorsan sålde till kompisarna och jag bjöd!!)Och så prenumererade de på Kalle Anka och någon tjejtidning åt oss, som kom med jämna mellanrum också, det var uppskattat.'
Men man fick vänner,man fick se mycket(indiska serpentinvägar),upplevde mycket (hörde hur schalalerna lät, det låter som barngråt), man lärde sig mycket (släcka skogsbränder),blev förälskad,man hittade på mycket (ramlade av hästen , slog bort en bit av tand och skrapade upp hela ansiktet som jag höll hemligt för mamma så att hon inte skulle oroa sig), jag blev självständig, jag fick ta ansvar (tex för tåg och flygbiljetter och packningen till lillebror och mig när vi åkte hem på lov, tyvärr fick han fira sin födelsedag en dag försent en gång för jag övertalade husmor att han fyllde den 21 istället för den 20:onde.......vilket visade sig vara fel..........när mamma och pappa ringde och gratulerade.......oops!!!)
Värst var det alldeles klart för mamma och pappa, att släppa iväg en 7-åring och en 10-åring så långt bort!!Och den enda kontakt med oss var via brev, (och postgången i Indien var iallafall inte då så välfungerande) som kom lite då och då, med stora utläggningar på "fjortisspråk" (liksom, fattar, känner inte för............jag vet....jag har läst dem.....hon har sparat dem!!!) av mig och -hur mår ni jag mår bra nu ska jag spela fotboll.......från B. Telefon fanns det visserligen men kopplingarna var synnerligen opålitliga........(fanns inga mobiler, chattar eller sms då inte!! Så har jag ju det bättre, även om m inte har tid att prata med mig från sitt internat så svarar hon i regel på sms iallafall!!)
Mamma pratar ofta om hur hemskt hon tyckte det var varje gång hon lämnade oss och hur mycket hon grät .......när vi........eller dem åkt...... så vi inte skulle behöva se det.
Vid ett tillfälle skulle vi ensamma flyga dit och bo på hotell en natt och sen få vidare transport till skolan, -Kom P så går vi, sa lillebror 8år och tog den älsta killen 15år (som var lite extra brorsa till honom och son till mamma och pappas bästa vänner) i handen och knatade iväg utan att vända sig om...... och jag 11år hade pass, biljetter och pengar i min bruna plats handväskan!!!
Det var förresten en förskräcklig flygresa.........värsta jag varit med om.........det skumpade och for upp och ner flygplanet och P och jag skickade den enda spypåsen vi hade emellan oss medans lillebror studsar och ropar -Nu störtar vi, nu störtar vi!!
När jag vinner den där miljonen.........eller två...... ska jag ta med mig hela min "klan", A ungarna, deras respektive och barnbarn och visa dem "mitt" Indien.
Det är min högsta dröm i livet faktiskt!!
Inte miljonen alltså, utan att ta med dem alla dit!!
Och när jag ändå vinner en miljon så bjuder jag nog med mamma och pappa och brorsan och hans familj också!! För vi brukar ha så trevligt ihop!!
Kommentarer
Trackback
