MorsanFrosth

.....det blir som sagt inte alltid som man tänkt sig!!!
Jag ska bli farmor i maj-juni igen.........M ska bli pappa!!
Det är inget som är planerat, förväntat eller önskat..... men så är det!!
Hans ex E meddelade honom för ett par månader sedan (och någon månad efter att de delat på sig) att hon var gravid och att hon beslutat att behålla barnet....... trots att deras relation är avslutad och alla broar dem emellan är brända, så de inte kan leva ihop.
M höll det för sig själv ett tag utan att tala om det för oss, jag märkte att det var något som fick honom att må dåligt, men jag trodde det hade med jobbet att göra.
Men det var det alltså inte!
Till slut berättade han det för A och mig och sina systrar.
Stundtals har M varit rent förtvivlad.
Förtvivlad över att barnet  aldrig skulle få bo tillsammans med två föräldrar som älskar varandra....... ens ett tag, förtvivlad över att  E och han inte kunde prata med varandra utan att bli ovänner och förtvivlad över att inte kunna påverka situationen.
Han har varit i kontakt med bvc som inte kunde ge honom några svar utan hänvisade honom till familjerådgivningen, där han bokade tid för samtal, för få klarhet i vad han har för möjligheter,rättigheter och skyldigheter.
Jag har pratat med familjerådgivare, familjerätten och familjebehandlare jag samarbetar med genom jobbet
för att försöka hjälpa honom.
Han har haft ständig huvudvärk och mått så dåligt ibland, ren ångest, så han knappt har tagit sig ur sängen och iväg till jobbet om morgnarna och ett tag var han färdig att flytta upp till Norrland och bara skita i allt -För vi kommer aldrig att kunna samarbeta utbrast han i ren panik.
Det sistnämnda styrde vi  bort honom ifrån, med hjälp av hans 18-åriga flickvän R (som han mitt i all sin röra träffade i Uppsala, en tjej som han känt länge via nätet......5 år eller nåt!! men inte träffat innan!!) en alldeles fantastiskt go tjej med mycket hjärta, som gör M glad och som "vågar" ge sig in i ett förhållande med en kille som väntar barn med sitt ex......det är inte alla som skulle göra det......hon borde ha bragdmedalj.!!.
Det här skrev hon i sin blogg:

Älskling, jag kommer klara det här.
Vi kommer klara det här.
Jag säger inte att det kommer bli lätt.
Men tillsammans klarar vi det.

<3

Vi i familjen har stöttat och prata mycket med M och uppmanat honom att göra allt vad han kan för att komma överens med E, så de kan samarbeta som vuxna för babyns skull.
De får bli som typ kompisar som har barn ihop, så att M kan vara delaktig och lära känna sitt barn riktigt ordentligt från början och dessutom kunna stötta och avlasta E.
Att de kan vara kompisar, så att M kan sova över på soffan hos E ibland och hjälpa henne med nätterna om de är jobbiga eller åka hem till henne efter jobbet tex och umgås med sitt barn, och då kan ju E få lite egentid, för DET är man inte bortskämd med som spädbarnsföräldrar och är men dessutom ensam i det blir det ju ändå mindre av det.
Jag har valt att inte lägga mig i konflikterna dem emellan utan bara finnas till för M och stötta honom och prata med honom...... men härom morgonen..........väldigt tidigt typ 5 började det snurra i huvudet på mig........och det var lögn i hel---e att somna om!!
Då fick jag ett ångestanfall..........det har jag ALDRIG haft förut.........
Tänk om jag hade ett barnbarn någonstans..........en liten V eller O som jag inte kände.......det vore alldeles förfärligt......verkligen alldeles förfärligt...... så DÅ bestämde jag mig för att försöka se om jag kunde "medla" lite mellan E och M, eller iallafall göra vad jag kan för att  förmå dem att lägga smågnabb och annat gammalt åt sidan och ägna sig åt det viktigaste: att antränga sig för att bli blivande föräldrar som samarbetar, trots att de inte längre är ett par eller bor ihop.
Jag började via facebook........(facebook är bra!!)
Jag skickade E en vänförfrågan (någon av oss hade tagit bort varandra som vänner där, när M och hon flyttade ifrån varandra!) och sen skrev jag ett "brev" på hennes blogg (bloggen som jag läst ett tag efter att M tipsat mig om den tidigare) om hur jag/vi tänkte och att vi ville få lov att vara delaktiga!
Till min stora glädje accepterade hon min vänförfrågan med en gång (jag visste nämligen att hon blivit upprörd på mig tidigare när jag skrev en blogg om deras separation, så jag var inte säker på hur hon skulle reagera på min förfrågan!!) Och då skickade jag meddelande till henne och tackade för det och frågade om hon läst min "fråga" på hennes frågelåda, det hade hon inte, så då skrev jag ungefär samma sak i ett fb meddelande till henne och sen chattade vi en liten stund.
När jag träffade M senare samma dag talade jag om vad jag gjort, han morrade lite först, men lugnade ner sig, varpå han också skickade en vänförfrågan som hon accepterade och efter det har de iallafall haft en viss kommunikation. Iallafall så pass mycket så att han ska följa med på ultraljudet i slutet av månaden vilket han förståss gärna vill.
För nu är det ju som det är och då får vi göra det bästa av det!!
Han vill ju vara delaktig i sitt barn, ha delad vårdnad och ta sitt pappa ansvar och ha sin pappa roll.........även om han stundtals är vettskrämd inför det!!
Men nu mår han iallafall bättre och känns lugnare i allt!!
Så så är det....... i maj/juni (närmre besked kommer i slutet av månaden) blir jag farmor till barnbarn nr 4 (så snart får jag väl kalla min blogg "MormorFarmorFrosth"!!!....... för snart har jag fler barnbarn än barn!!!
Och A får tattuera in 2 nya namn och födelsedatum på sin rygg nästa år!!
Och det här barnbarnet kommer att bli lika älskat och bortskämt som de 2........(eller ska man säga 3??? eftersom nr 3 kommer inom 2-3 veckor???!!) barnbarnen jag redan har!!!